Jag känner mig ledsen. Är rädd att min son som är 11 oroar sig för att jag inte är glad eller har det bra. Jag har levt ensam med honom varannan vecka sen han var ett, med ett par kortare förhållanden under dessa tio år. Just nu bor vi inte ens hemma pga utdragen renovering så igår var jag t ex jättefrustrerad över vår ingifta släkting som har hand om den. Då sa min son att han inte tycker om att se mig ledsen och jag fick genast dåligt samvete och tänkte att nu blir han medberoende och tänk om jag alltid verkar ledsen och så sa jag helt fel saker för att jag ville ta reda på om det var så. Sen hade jag ett bra samtal med min hantverkare idag och mådde bra igen och tänkte att sonen märkte det. Nämnd även att jag rett ut saker och kände mig glad.
Men nu när vi skulle sova så kommer han till mig och säger att han skulle önska att jag satt mer i vardagsrummet och kollade på tv när vi bor hemma. Just nu bor vi för trångt. Han känner det som att han tar upp hela lägenheten annars han tipsade om en serie som även många föräldrar kollar på och säger att vi kan kolla på ett avsnitt tillsammans, eller flera. Och då känner jag igen att jag borde ha en man och att han inte tycker jag har ett liv. Och att det inte är bra. Och jag skulle själv önska att jag hade ro att läsa böcker eller kolla serier men det blir inte så, så jag får jättedåligt samvete och känner mig onormal. Och dålig som aldrig lyckas träffa nån. Och så ställer jag fel frågor igen så han mår dåligt.
Jag fastnar alldeles för lätt i mobilen och chattar med kompisar och läser saker där. Fixar med grejer. Och jag vet inte men jag har så mycket att tänka på och ordna som ensamstående att jag blir väldigt trött. Och jag har också lätt för att oroa mig och stressa upp mig över saker vilket också gör mig trött. Just nu är det en särskilt påfrestande situatuon med renoveringen också. Men jag har vänner, jag har en hobby. Fast detta kanske han inte ser för mycket pågår när han inte är hemma.
Vet inte om detta faller under Ensamhet men jag känner en rädsla att det blir precis så som jag inte vill. Att han växer upp och får dåligt samvete för att han lever sitt eget liv och oroar sig för mig. Eller så drar jag för stora växlar på det. Men det blir bara ännu jobbigare att tänka att jag måste låtsas vara och göra något som jag inte är av omtanke om honom. Jag vet inte ens om jag vill kolla på serier? Måste man det? Men jag kanske borde göra något kul för mig själv så han ser att jag har ett liv?
